Jag börjar närma mig, närma mig den form jag hade innan jag tippade över och blev sjuk.
Jag börjar bli smal, det kan t o m jag erkänna. Jag har muskler och mer kommer det att bli.
Och jag måste erkänna att det skrämmer mig, att vara här igen.
Jag tror verkligen inte att det kommer att hända igen, jag har inte alls samma tankemönster, jag känner inte samma rädsla att "bli tjock" om jag äter mer för att uppväga träningsmängden, men...
Vad vet jag? Jag trodde självklart inte att jag skulle hamna där den första gången heller... Jag märkte ju inte ens hur det hände egentligen, det smög sig på mig. Låter kanske galet för den som aldrig varit där, men det är ju inget som händer över en natt. Det är en tanke i taget som förgiftar, som inte är riktigt frisk. Men när det bara är en tanke så är det lätt att förklara bort den... Till slut har man vant sig vid den, den känns normal... Och då kommer nästa tanke fram... Och sådär håller det på. Jag såg det inte, jag förstod inte! Vilket gör mig ödmjuk inför dagens situation. Jag tror ingenstans att jag kommer crasha igen... Men...
Så jag tog ansvar för mig själv och mitt liv, och bad om hjälp. Bad min fantastiska Elin om att vara uppmärksam, och stenhård. Om hon ens anar ett problem så ska hon agera.
Är så glad att jag numera kan be om hjälp, inse att även jag inte klarar allt....

Att vara rädd kan ibland vara det allra bästa sättet att överleva!